En lagom rolig Fredag i en arbetslös liv.
Ojojoj, vilken dag och kväll. Vi börjar från början, där börjar man alldra bäst:
Efter en förmiddag av chillande, fixande och disco-frukost (frukost i kombination med hög, bra musik och dans i köket) lämnade vi lägenheten i kortedala runt tvåtiden och tog spårvagnen mot LISEBERG! Vi visste att det kunde vara mycket folk dagen till ära eftersom Göteborgssonen Håkan Hellström himself skulle spela på kvällen. MEN! Vi anade inte att det skulle vara så lång kö. Låt oss säga såhär: man såg inte slutet! Lite lätt nedstämda började vi få second toughts: skulle det vara superlånga köer och jobbigt med mycket folk? Skulle vi verkligen gå in?
Efter att ha tjuvlyssnat på en lärarinna som kämpade med att övertala sin skolklass med tioåringar (som hade samma nedstämda inställning som oss) återfick vi peppet och köade i den kilometerlånga kön. Trots allt skulle nog de flesta i kön bara in och se på Håkan och inte åka bergochdalbana hela dagen. Så, när vi äntligen kommit in och köpt åkband var det ingen hejd på vårt karusellåkande! Det var inga köer alls, som tur var, och vi kunde bara välja och vraka bland karusellerna utan att vara rädda för att vi inte skulle hinna med någonting annat den dagen.
Framåt sjutiden började vi känna oss nöjda med balder, kanonen och de andra attraktionerna. Vi stormade en toalett och plockade fram våra partykläder, high heels och smink som vi burit med hela dagen i väskan. Tillfixade och snygga satte vi oss på en parkbänk och sippade sprit(e), åt pommes frites och lyssnade på publikjublet när Håkan gjorde sin entré till tonerna av den fantastiska låten "tro och tvivel". Det var en fin stund!
Låt mig säga såhär: Det var mycket folk på Håkan. Framför scenen var det smockat, man kunde inte ta sig fram en meter. Och på gräsplätterna runtom satt människor överallt och rökte och drack insmugglad folköl. Det kändes nästan som att vara på festival! Inte så pjåkigt tyckte vi och slog oss ner bland de andra.
När extranumrerna höll på att ta slut och vi hade kissat några för många gånger var det dags att gå vidare. Vi letade rätt på avenyen men insåg till vår förskräckelse att det var åldersgräns 23 på alla ställen. Vi som skulle dela en vinare! På en sidogata hittade vi på en bar vid namn "rockbaren". Coolt tyckte vi och lyckades komma in. Väl där fick vi vårt vin och slog oss ner bredvid en kille som började prata på en gång. Trevlig som han var pratade vi tillbaka. På något vis kom vårt samtal in på vattenpipa och vi bestämde oss för att med Joel i spetsen gå och röka. Vattenpipa alltså.
Sagt och gjort, Joel och Jimmy ledde oss till ett ställe på andra långgatan där vi beställde in två vattenpipor och sedan satt vi och rökte tills klockan belv stängdags. Extremt trevlig stund! Eftersom vattenpiporna gjorde oss alla lite trötta (det är iallafall min teori) kände vi att efter detta var det ingen idé att betala in oss på nåt place där vi bara skulle somna. Så vi sa farväl till våra nyfunna vänner, tog en cheesare och åkte sedan hem och sov.
NÖJDA!
På återseende/ Emma.
Efter en förmiddag av chillande, fixande och disco-frukost (frukost i kombination med hög, bra musik och dans i köket) lämnade vi lägenheten i kortedala runt tvåtiden och tog spårvagnen mot LISEBERG! Vi visste att det kunde vara mycket folk dagen till ära eftersom Göteborgssonen Håkan Hellström himself skulle spela på kvällen. MEN! Vi anade inte att det skulle vara så lång kö. Låt oss säga såhär: man såg inte slutet! Lite lätt nedstämda började vi få second toughts: skulle det vara superlånga köer och jobbigt med mycket folk? Skulle vi verkligen gå in?
Efter att ha tjuvlyssnat på en lärarinna som kämpade med att övertala sin skolklass med tioåringar (som hade samma nedstämda inställning som oss) återfick vi peppet och köade i den kilometerlånga kön. Trots allt skulle nog de flesta i kön bara in och se på Håkan och inte åka bergochdalbana hela dagen. Så, när vi äntligen kommit in och köpt åkband var det ingen hejd på vårt karusellåkande! Det var inga köer alls, som tur var, och vi kunde bara välja och vraka bland karusellerna utan att vara rädda för att vi inte skulle hinna med någonting annat den dagen.
Framåt sjutiden började vi känna oss nöjda med balder, kanonen och de andra attraktionerna. Vi stormade en toalett och plockade fram våra partykläder, high heels och smink som vi burit med hela dagen i väskan. Tillfixade och snygga satte vi oss på en parkbänk och sippade sprit(e), åt pommes frites och lyssnade på publikjublet när Håkan gjorde sin entré till tonerna av den fantastiska låten "tro och tvivel". Det var en fin stund!
Låt mig säga såhär: Det var mycket folk på Håkan. Framför scenen var det smockat, man kunde inte ta sig fram en meter. Och på gräsplätterna runtom satt människor överallt och rökte och drack insmugglad folköl. Det kändes nästan som att vara på festival! Inte så pjåkigt tyckte vi och slog oss ner bland de andra.
När extranumrerna höll på att ta slut och vi hade kissat några för många gånger var det dags att gå vidare. Vi letade rätt på avenyen men insåg till vår förskräckelse att det var åldersgräns 23 på alla ställen. Vi som skulle dela en vinare! På en sidogata hittade vi på en bar vid namn "rockbaren". Coolt tyckte vi och lyckades komma in. Väl där fick vi vårt vin och slog oss ner bredvid en kille som började prata på en gång. Trevlig som han var pratade vi tillbaka. På något vis kom vårt samtal in på vattenpipa och vi bestämde oss för att med Joel i spetsen gå och röka. Vattenpipa alltså.
Sagt och gjort, Joel och Jimmy ledde oss till ett ställe på andra långgatan där vi beställde in två vattenpipor och sedan satt vi och rökte tills klockan belv stängdags. Extremt trevlig stund! Eftersom vattenpiporna gjorde oss alla lite trötta (det är iallafall min teori) kände vi att efter detta var det ingen idé att betala in oss på nåt place där vi bara skulle somna. Så vi sa farväl till våra nyfunna vänner, tog en cheesare och åkte sedan hem och sov.
NÖJDA!
På återseende/ Emma.
Kommentarer
Trackback
