Gråt på löningshelgen.
Kan inte säga att jag inte sitter här med gråten i halsen. Det gör jag. Jag vill inte att Bräl ska åka iväg från mig just nu, det vill jag verkligen inte. Men det är så själviskt att tänka så. För det är klart att hon måste åka ut i världen, testa sina vingar, träffa nya människor och göra tusen roliga saker. Det bör hon och det ska hon och det är jag glad för. Men jag är ledsen att jag inte kommer få träffa en av mina bästa vänner på väldigt väldigt länge. Även om hon bara blir borta en månad så är det längre än jag någonsin har varit ifrån henne tror jag. Vi ses ju för fan hela veckorna känns det som. Mer än jag träffar min familj nästan! Hur ska det då bli om hon blir borta ett år?
Det känns så sjukt att jag inte kommer kunna skicka iväg ett random sms till henne på måndag när jag behöver ett gott råd om något. Okej, det låter som att hon har dött. Det har hon inte, men hon kommer inte finnas i min vardag på samma sätt som förut och det är jättekonstigt!
Måste dock säga att det nästan inte kunde ha blivit ett bättre avskedsdygn än det blev. Först asbra fest med dans och världens finaste disco i bilen. Sen långfrukost och mys hela eftermiddagen. Och eftersom jag vet att Per och Carl och jag tror även Oliver blir så glada när vi nämner dem i den här bloggen så gör jag det igen: Per och Carl och Oliver.
Bräl sa i sitt förra inlägg att jag får hålla ställningarna här så länge. Ska försöka lite smått, men hoppas inte på för mycket. Tror inte jag kommer skriva om inte Bräl skriver, det skulle kännas konstigt på ledigbloggen. Ledigbloggen är för två. Man vet därför aldrig när vi hörs igen. Förhoppningsvis snart, om Bräl får tag på internet och lite tid där borta.
Vi hörs för tusan! Och jag säger som Bräl: glöm inte bort att leva livet som fan och gör allt ni vill. Nåt annat vore galenskap. /E
Det känns så sjukt att jag inte kommer kunna skicka iväg ett random sms till henne på måndag när jag behöver ett gott råd om något. Okej, det låter som att hon har dött. Det har hon inte, men hon kommer inte finnas i min vardag på samma sätt som förut och det är jättekonstigt!
Måste dock säga att det nästan inte kunde ha blivit ett bättre avskedsdygn än det blev. Först asbra fest med dans och världens finaste disco i bilen. Sen långfrukost och mys hela eftermiddagen. Och eftersom jag vet att Per och Carl och jag tror även Oliver blir så glada när vi nämner dem i den här bloggen så gör jag det igen: Per och Carl och Oliver.
Bräl sa i sitt förra inlägg att jag får hålla ställningarna här så länge. Ska försöka lite smått, men hoppas inte på för mycket. Tror inte jag kommer skriva om inte Bräl skriver, det skulle kännas konstigt på ledigbloggen. Ledigbloggen är för två. Man vet därför aldrig när vi hörs igen. Förhoppningsvis snart, om Bräl får tag på internet och lite tid där borta.
Vi hörs för tusan! Och jag säger som Bräl: glöm inte bort att leva livet som fan och gör allt ni vill. Nåt annat vore galenskap. /E
Kommentarer
Trackback
